.

Hade jävligt ont i natt. Kändes som väldigt grov mensvärk. Det värsta var att det höll i sig i 1 timme, eller en och en halv. Kände bara att "shit, detta känns inte rätt". Det är ju helt normalt med förvärkar, men detta kändes faktiskt konstigt.
Till slut släppte det och jag somnade. Bebis sparkade hela tiden. Fick för mig att han fått navelsträngen runt halsen. Varför tänkte jag så? Skrämde ju bara upp mig själv ännu mer.

Men man märker hur man själv tänker, typ, "vad fan gör jag nu" och "vad är nu detta". Jag vet ju inte hur det ska kännas! Det som var mest oroväckande var att det inte släppte på så lång tid. Förvärkar ska ju komma lite då och då och inte hålla på så länge. Hmm...

Niclas tyckte att jag var en sadist för att jag tyckte smärtan var skön. Haha. Ja, lite knasig är jag väl?!

Det fanns en tjej på föräldraträffen som "absolut inte skulle ha någon smärtlindring vid förlossningen".
Asså... hur tänker man då? Varför ska man plåga sig själv mer än man måste? Min inställning är att så länge det känns okej så klarar jag mig utan smärtlindring, men så fort det blir för mycket så ge mig nått snabbt!
Man kan ju inte ta förgivet att man ska klara sig genom den jävla smärta man kommer att ha. Förstår inte varför man inte kan ta hjälp om man har ont? Är man en duktigare föderska om man klarar sig utan smärtlindring?

Jag tycker inte om att ta smärtstillande, typ alvedon. Brukar inte ens ta det om jag har riktigt ont i huvudet. (Förr tog jag det bara om jag var riktigt jävla bakfull!) Har tagit en alvedon under hela graviditeten, och då hade jag 39,5 i feber. Kände att jag var tvungen att få ner den lite.
Därför är jag inget superfan av att ta till en massa grejor, men att föda utan smärtlinding finns ju bara inte. OM det nu känns som att jag inte behöver ha någon, vilken jag tvivlar starkt på.  

Aja, blev bara lite irriterad på hennes inställning. Men får det henne att känna sig duktig får hon ju göra det. Men fan heller att jag skippar smärtlindring om jag har skitont. Aldrig i livet! Man kan ju ha inställningen att "Jag ska försöka klara mig så länge det går men blir det outhärdigt så tar jag något." , inte låta bli att ta något alls och ligga och ha ont i flera timmar?

Jag vet egentligen inte vad jag snackar om, jag har aldrig fött. Men förstod inte det där resonemanget. Faktiskt. Hoppas ingen tog åt sig.

Som Sandra sa en gång :"Ta allt du kan".  =)